I debatten kring studiestödet saknas perspektiv på varför vi idag har en gräns för hur mycket du får tjäna och ändå behålla ditt stöd. För det finns flera goda orsaker till att vi har en gräns för hur mycket du får tjäna och behålla studiestödet.

Vi har idag ett generösast system för arbete vid studier. Du får tjäna nästan 1000 euro i månaden under studieåret och obegränsat under sommarmånaderna. Det är idag en utmaning att få människor att gå klart sina utbildningar och ta ut sin examen just för att de börjar arbeta under studietiden. Detta förvärras genom att ta bort gränsen helt och uppmuntrar människor att studera så länge som möjligt. Det förlänger studietiden och är således ett dåligt samhällsekonomiskt drag.

En slopad gräns innebära en återgång till välfärdssystemets begynnelse där vi har ett bidrag som är lika för alla oavsett ekonomisk situation. Av detta finns idag endast barnbidraget kvar som en rest. Utvecklingen riskerar, i likhet med barnbidraget som inte höjts sedan 2007, att gå mot att studiestödet hålls på samma nivå och tvingar människor till arbete under studietiden. Människor som saknar behov av stödet får det samtidigt som det riskerar bli för lågt för de som av olika anledningar inte klarar av att arbeta samtidigt som de studerar.

Det handlar även om hurdant samhälle vi vill ha. Jag tror personligen på individens styrka och förmåga att göra rätt för sig. En människa med ett välbetalt arbete klarar sig utan dessa bidrag. Kostnaden för den slopade gränsen kunde exempelvis istället användas till att sänka matkostnaden för studenter på Åland.

Det finns inkomstgränser för bidrag av en orsak och det är för att skapa ett rättvist system där de som arbetar får mer än de som sitter stilla. Samtidigt bygger vårt välfärdssystem på en fördelningspolitik där människor i behov får stöd och människor som klarar sig själva blir utan.